I början av oktober 2011 for ett knappt tjugotal entusiastiska resenärer omkring i en bergig del av Schweiz och besåg, kände på och gick runt i en mängd spännande byggnadsverk av betong. Studieresan var arrangerad av Betongföreningens råd för estetik, som ville visa exempel på Schweiziskt betongkunnande avseende konstruktion, material, utförande och arkitektur. (Klicka på bilderna för större version.)
Våra guider, Fredric Benesch och Katarina Lundeberg, berättade initierat, om vad vi såg, och de hade också arrangerat möten med personer som arbetat med projekten och kunde beskriva teknik och idéer bakom utformningen.
Programmet var ambitiöst och fullmatat, men bussresorna och de trevliga gemensamma middagarna gav tillfälle till samtal – inte minst om betong.
Bakgrunden till det speciella betongkunnande som utvecklats i kantonen Graubünden, som vi besökte, är den dramatiska bergiga naturen och den tidigt utvecklade turismen. För att nå de avlägsna platserna, t ex S:t Moritz och Davos, byggde man järnvägar. Och järnvägssträckningarna skulle ge skönhetsupplevelser. Över ravinerna byggde man därför broar, som också skulle se vackra ut. Teknisk kunskap parades med estetiska ambitioner.
I dag verkar i Graubünden en rad skickliga arkitekter i gott samarbete med kreativa konstruktörer. Också hantverkskunnandet är väl utvecklat. Ett lokalpatriotiskt synsätt gör att lokala företag föredras för projektering och byggande, och traditionen förs vidare.
Vårt första resmål var i lantlig miljö, en lantbruksskola. Där utmärker sig en nybyggd aula djärvt bland de traditionella skolbyggnaderna. Den kyrkliknande salen är helt i platsgjuten betong även invändigt. Det var intressant att höra hur man planerat gjutordningen för att få detta att fungera (det finns värmeisolering mellan väggskikten), och hur man provat ut pigmenteringen i en undanskymd källardel. Arkitekt är Valerio Olgiati, en av de viktigaste nu verksamma arkitekterna i området, som också är lärare och väl känd internationellt.
På smala slingriga vägar genom skog och i branta sluttningar for vi sedan till den lilla orten Vals. Där kunde vi beundra den nya bro som leder över en strid bergsbäck som delar byn. Bron är byggd av betong i samverkan med natursten. Brons sidostycken är bärande och består av betong som är inklädd med stavar av en lokal stensort. Stenarna har också en konstruktiv funktion i de valvformade sidostyckena.
Bron är konstruerad av Jürg Conzett, mottagare av Svenska Betongföreningens pris. Ett besök i konstruktionsfirmans kontor där medarbetare med ritningar presenterade flera av de projekt vi besökte fick oss att förstå finesserna allt bättre.
Vi besökte ett par hus byggda med väggar i tjock, homogen lättklinkerbetong. Ytornas struktur blir både knottrig och porig. Enligt uppgift klarar byggnaderna de stränga schweiziska kraven på värmehushållning. Klimatet där är minst lika bistert som i Sverige, vi fick vara med om ett rejält snöfall.
Speciellt var det att se skolbyggnader med betong som ytskikt även invändigt. Vi besökte en mellanstadieskola och ett skolhem i en internatskola. Omväxlande rumsföljder och vackra utblickar bidrog till att lokalerna blev trivsamma. De släta platsgjutna betongytorna kändes varma och behagliga.
Ett annat anmärkningsvärt drag är hur de moderna betonghusen uppförts mitt bland traditionella byggnader i de gamla alpbyarna. Formspråket kan ibland associera till sådana försvarstorn som sedan länge står i området, eller till tornformade lagerbyggnader som funnits ute på fälten. Kontrasten till de traditionella husen i sten och trä är stark, men skalan är likartad. Effekten är spännande och människorna i byarna har accepterat nyheterna – många gånger genom omröstningar i förväg.
Bland resans deltagare fanns materialexperter, konstruktörer, marknadsförare, entreprenörer och arkitekter. Alla fick nya kunskaper, intryck och inblickar i det schweiziska arbetssättet förutom de arkitektoniska upplevelser som bara kan fås genom att röra sig i och runt ett byggnadsverk. Den fråga som ställdes vid avskedet var: vart ska nästa resa ska gå?
