Vi bor i en villa från 40-talet med källare där källarväggarna består av ersättningscement som är putsad på utsidan. En mindre del av källaren ligger ovan mark. Det är nu dags att måla om sockeln då den gamla färgen flagnat på sina ställen och det finns en del putssläpp (som nu är åtgärdade). Sockeln är tidigare målad med någon form av akrylatfärg, troligtvis på slutet av 80-talet. Jag funderar nu kring lämpligt färgval. Flagning av den gamla färgen, som förvisso inte är särskilt omfattande, har skett på ställen som är extra fuktutsatta. Att dränera är aktuellt i framtiden men inte än på några år. Jag har två alternativ:
1) Silikonharts (silikonemulsion) som är mer diffusionsöppen och jag tänker att risken att färgen flagnar på nytt på ovan nämnda ställen då minskar. Dock mer genomsläpplig för koldioxid och därav sämre skydd mot karbonatisering.
2) Sockelfärg av ”standardtyp” dvs akrylatfärg som inte är lika diffusionsöppen dvs sannolikt ökad risk för flagning men bättre skydd mot karbonatisering.
På stora delar av sockeln kommer den gamla färgen att målas över så i dessa områden spelar det ju ingen roll vilket vi väljer då det blir den gamla färgens egenskaper som är rådande här. De områden som är rena från färg är sannolikt de mest fuktutsatta därav mina funderingar kring karbonatisering. Jag antar att putsen ger ett visst skydd då den ökar avståndet till armeringen. Vilket anser ni vara det lämpligaste färgvalet?
/Erik
Källarmur/väggar i äldre hus saknar ofta kapillärbrytande skickt mot marken. Källarväggens utsida kan man åtgärda med plast och/eller cellplast, men då ”sulan” står direkt på marken kan denna suga upp vatten, något som är svårt att förhindra. Därför kan det vara lämpligt att se till att väggen kan ”andas”, både på in och utsida. Fukttransporten gör då att eventuella salter i marken kan följa med, vilka ibland kristalliserar på väggen. Detta kan man då se som saltutfällningar eller att putsen släpper en bit ner. På äldre hus kan man exempelvis se så kallad ”offerputs”, en lite svagare puts som bryts ner istället för murverket i sig och som byts ut regelbundet.
Jag tycker att man skall vara lite försiktig med att stänga in fukt eller hindra fukttransporten i äldre hus på ställen där det kan orsaka problem. Jag misstänker att din källarmur är av en sådan kontraktion som mår bästa av att ”andas”, både på in och utsida. Och att du lämpligen väljer en färg som år något diffusionsöppen (typ silikatfärg eller liknande). Och du kanske du får räkna med att få viss puts- och färgsläpp med tiden. För att slippa underhåll, kan du annars läkta upp och montera en sockelskiva på den synliga delen. På insidan kan man isolera, men då lämpligen med en mellanliggande luftspalt, eventuell plastfolie, och reglar av oorganiskt material (plåt). Skulle du täta till utsidan kan det också finnas risk att mer markfukt transporteras till insidan istället.
Karbonatisering innebär att koldioxiden i luften reagerar med den ”fria” kalken i betongen (kalciumhydroxid). Detta är en process som normalt går mycket långsamt, speciellt när det nått en bit in. Hur snabbt beror på en rad faktorer, främst fukttillstånd och betongens täthet (ges av vatten-cement-tal och ålder). Karbonatiseringen försämrar inte betongen, snarare tvärt om. Det enda problematiska är att betongens basiska korrosionsskydd av armeringen försämras (av att pH sjunker från ca 13 till 9). I inomhuskonstruktioner är detta sällan något problem eftersom miljön är så pass torr att det inte korroderar/rostar. Däremot kan det vara ett problem utomhus. Ett typiskt exempel är en balkong, där karbonatiseringen i stort sett bara sker på undersidan, på ovansidan är det för fuktigt för att koldioxoden skall kunna tränga in. Men undersidan är ändå så pass fuktig att järnen kan rosta. Detsamma gäller källarväggens utsida, där man kan få karbonatisering och korrosion. Å andra sidan har du kanske ingen armering i källarväggen, i hus från denna tid är dessa ofta uppmurade med betonghålsten, på en syll/kantbalk av betong. Och själva betonggolvet i källaren är ofta gjutet efter att grundmuren/källarväggen är färdig.
Puts och murbruk är relativt otätt för koldioxid, varför denna brukar karbonatisera relativt fort. Detta är normalt inget problem. Med karbonatiseringshämmande färg skulle man kunna tänka sig att man kan minska inträngningen av koldioxid, något man gör exempelvis på balkongernas undersida med sådan färg. Inträngningen av koldioxid sker vid relativ fuktighet (RF) lägre än 85%, medans korrosion i karbonatiserad betong sked vid ca 85-95% RF. Detta kan jämföras med klorider (finns tösalt eller havsvatten), där inträngningen sker i blött tillstånd, och korrosion vid ca 60-95% RF.
I fuktig miljö är avståndet till armeringen (och vct) många gånger det som begränsar betongkonstruktionens livslängd. Karbonatiseringsdjupet är proportionell mot roten ur tiden, vilket innebär att närmast ytan går det betydligt snabbare än en bit in i betongen. Om det exempelvis tar 10 år att karbonatisera 25 mm in, så tar det 100 år att nå det dubbla (50 mm). Putsen ger bara lite skydd, trots att det ökar avståndet till armeringen. Detta av att den normalt är betydligt mer ”öppen” än betong.
Jag skulle inte tro att karbonatisering är problematisk för din källarvägg, den kanske inte ens är armerad och då är det ju oväsentligt. Och en diffusionsöppen färg borde vara att föredra, alternativt sockelskiva.
Oskar Esping, tekn. dr. Thomas Betong och Thomas Concrete Group