Betonggolvet i vårt underjordsgarage försågs ursprungligen med ett ytskikt av epoxi. Valet av epoxi som ytskikt kommer sig troligen av att golvet inte helt uppfyllde xd3. Av någon anledning (tillskjutande markfukt, appliceringsfel…) krackelerade och släppte epoxin på sina ställen efter några år.
Epoxin slipades då bort och i dess ställe behandlade entreprenören golvet med Betsil, en vattenglasbaserad dammbindare. Enligt tillverkarens produktblad är Betsil ”djupträngande, ger en slit- och slagtålig yta som är vatten- olje- och fettavstötande samt tätar mindre sprickor och som dessutom bara behöver påföras en gång”.
Vi har i våra efterforskningar funnit att branschen tycks mena att epoxi erbjuder bästa skyddet för ett betonggolv, men om epoxi är olämpligt p.g.a. t.ex. tillskjutande markfukt rekommenderas istället silan som anses mer hydrofob än vattenglasbaserade dammbindare.
Är en behandling med silan på vårt Betsilbehandlade betonggolv lämplig? Skulle en sådan behandling bidra till ett förstärkt skydd av golvet på något sätt?
/Arne
Betongkonstruktionen i ett parkeringshus utsätts för en ganska ”besvärlig” miljö. Framför allt är det risken för armeringskorrosion av de klorider (tösalt) och vatten/snö som bilarna drar mig sig in vintertid. För att hantera detta väljer man en betong som har bra täthet mot klorider, begränsar sprickbredderna och tillräckliga täckskikt till armeringen. Om det är uppvärmt behöver, man inte beakta cyklisk frysning, vilken också gan vara ganska besvärlig för betongen när det är salt vatten.
Med tanke på armeringskorrosion i parkeringshus brukar man föreskriva exponeringsklass XD3. Dock är denna klass framtagen med vissa antaganden, såsom en viss kloridtäthet för betongen, kloridtröskelvärde och kloridbindning, samt och en viss maximal kloridkoncentration som konstruktionen utsätts för. Man kan tänka sig att man jämför med en kantbalk i tösaltad vägmiljö, gjuten med anläggningsbetong, som referens/dimensionerande för denna klass.
Skulle man ha andra förutsättningar än detta, kan man behöva bedöma från fall till fall på samma sett som man gör i marina konstruktioner på västkusten eller när man har kemiska angrepp. Och när det gäller parkeringshus kan man jämställa det med en anläggningskonstruktion, förutsatt att man har en fungerande avrinning. Skulle man ha ställen där det salta vattnet blir stående och periodvis torka ut, får man en anrikning av klorider som kan nå mycket höga nivåer.
Jag upplever att man idag slarvar eller struntar i fungerande avrinning och fall mot brunnar, och att man i så fall inte kan förlita sig på exponeringsklass XD3 och maximal sprickbredd (exempelvis 0,2 mm). För att hantera detta kan man därför behöva anpassa betongen så den får högre kloridtäthet och/eller ökade täckskikt till armeringen. Ett annat alternativ är att lägga på ett beständigt tätskikt, och på detta sett förhindra klorider och fukt att tränga in betongen och i eventuella fogar, genomföringar och sprickor. Och då behöver man inte tänka på betongkvalitet, täckskikt m.m.
Då man använt betongkvalitet C35/45 med vct 0,45 (utförandeklass 1) skulle jag säga att det inte uppfyller kravet på XD3 för plattan (och 1 m upp) i ett uppvärmt parkeringshus. För detta krävs att vct är max 0,40. Däremot är ett täckande betongsskikt på 45 mm tillräckligt för livslängdsklass L100 (100 år), förutsatt vct 0,40. Med samma täckskikt och vct 0,45 blir förväntad livslängd ungefär halverad. Och skulle man vilja klara L100 för XD3 med vct 0,45 behöver man gissningsvis ha minst 55-60 mm täckskikt.
Man skall inte förväxla täckskikt med basmått (står på ritningen), då det sistnämnda innefattar en utförandetolerans på 10 mm. Så har ni basmått 45 mm kan man behöva räkna med att täckskiktet är 35 mm. För att ta reda på hur det verkligen blev kan man skanna över betonggolvet med täckskiktsmätare, något jag kan tycka att man alltid borde göra vid slutbesiktningen av denna typ av konstruktion för att verifiera att det blev ”rätt”. Åtminstone borde man göra en stickprovskontroll av täckskiktet, likväl som man kollar bredden på eventuella sprickor.
Armeringskorrosion förorsakat av karbonatisering är betydligt ”snällare” (högre RF och långsammare korrosionshastighet) och är enklare att räkna på samt att mäta och göra prognos. Med klorider är det mer komplext och svårt att mäta, beräkna och göra prognos. Förutom kloridbindning och kloridtröskelvärde har man en mer diffus inträngning samt både in och uttransport av klorider (med fukttransporten). Och för att krångla till det ytterligare, kan det skilja ganska mycket i betongens motstånd mot kloridinträngning.
Även om vct är samma kan en husbyggnadsbetongen vara mer än dubbelt så tät som en anläggningsbetong, och har man dessutom alternativa bindemedel (silika, slagg och flygaska) kan den bli mer än 5 gånger så tät mot klorider. Det finns en bra och enkel metod för att bestämma denna täthet, NT Build 492, som tar fram Kloridmigrationskoefficienten för betongen. En metod som man har börjat ställa krav på (med gränsvärde) för anläggningskonstruktioner, marina konstruktioner, badhus, parkeringshus m.m.
Exempelvis kan man på detta sett påvisa att en anläggningsbetong med vct 0,40 har likvärdig kloridtäthet som en husbyggnadsbetong med slagg och vct 0,55. Anläggningscement har en rad fördelar (låg temperatur, frostresistens, sulfatangrepp, lågalkalisk m.m.), men inte att stå emot klorider att tränga in. Av denna anledning är anläggningsbetong inte ett optimalt val i kloridutsatta uppvärmda konstruktioner (parkeringshus, badhus m.m.).
I de underjordsgarage (parkeringshus) ni har, antar jag att man insett att vct var för högt (0,45 i stället för 0,40 enligt XD3), varför man har valt att lägga på epoxi. Men som du skriver, kan ett problem med detta vara at epoxin släpper om man har uppskjutande markfukt eller om den målas när betongen inte är tillräckligt torr. I parkeringshus finns bättre lämpade beläggningar, se exempelvis SBUF-rapporterna 13212, 13510, 13256, 13700 och 12764.
Jag undviker helst att rekommendera någon specifik beläggning eller produkt, speciellt i en så pass ”besvärlig” miljö som i ett parkeringshus. Men det finns ett flertal företag som är kunniga på detta, som ni kan ta hjälp av. Kiselbaserade preparat, som exempelvis Betsil, kan ha en viss tätande och hårdgörande effekt på de översta millimetrarna betong. Jag är dock skeptisk till de fantastiska egenskaperna som ofta målas upp för dessa produkter, typ ett ”mirakelmedel” som fungerar för allt.
Så jag kan tyvärr inte ge ett enkelt bra svar på din fråga. Kan ni få till en fungerande avrinning, och rutin där man vintertid med jämna intervall spolar av golvet, behövs förmodligen ingen ytbeläggning/tätskikt. Man kan också tänka sig att bara belägga delar av plattan som har överkantsarmering och som exponeras för höga kloridkoncentrationen. Om ni använt en betong med Bygg eller Bas-cement är det förmodligen fullt tillräckligt, trots att man har vct 0,45 i stället för 0,40.
Med XD3 utgår man från den kloridtäthet som anläggningsbetong med vct 0,40 har. Man skulle kunna tänka sig att ni borra ut några cylindrar och mäter betongens kloridtäthet, hållfasthet och hur mycket klorider som trängt in på exponerade ställen. Med detta kan man göra en prognos på förväntad livslängd utan ytbeläggning.
Oskar Esping, tekn. dr. Thomas Betong och Thomas Concrete Group