Vi har ett tolv år gammalt betonggolv i vår förenings garage. Nu har det på ett flertal ställen börjar spricka upp/krackelera, och vid en inspektion så ligger armeringen endast 12 mm under golvytan, och har börjat rosta.
I K-00 instruktionerna står det att det skall vara minimum 30 mm (efter torkning som jag uppfattar det). Hur skall vi åtgärda det i ett sådant fall? Skall man slipa ner hela betongytan, armera om samt gjuta på en korrekt tjocklek på betonggolvet till armeringen? Eller räcker det med att bara laga i områdena som nu är påverkade?
Kan detta vara ett tecken på ”byggfusk”? och vad gäller i så fall?
/Torkel
Om en tolv år gammal betongkonstruktion får problem med armeringskorrosion, skulle jag definitivt påstå att det är ”byggfusk”. I och för sig kan man acceptera att det kan uppstår begränsade/lokala problem av någon miss i utförandet och något som inte har upptäckts vid besiktning eller kontroll. Det brukar då också relativt enkelt gå att åtgärda i efterhand med bra resultat.
Miljön för en armerad betongkonstruktion i ett parkeringshus är ganska ”besvärlig”, då man har en kombination av fukt och klorider. Eftersom bilar tar med sig tösalter och vatten in, kan de lokalt bli höga kloridkoncentrationer som med tiden kan leta sig in i betongen och skapa problem med armeringskorrosion.
Det kan vara där bilarna kör eller parkerar (vid hjulhusen). Och har man då bristfällig avrinning, något som tyvärr är ganska vanligt idag, får man en anrikning av salterna och problem med armeringskorrosion.
Det gäller också att få till gjutskarvar, genomföringar och sprickbildning, då de ”öppnar upp” för klorider att komma in till armeringen. När man exempelvis dimensionerar ett parkeringshus, görs det bl.a. utifrån maximal sprickbredd, exponeringsklasser och förväntad livslängd.
Det ger i sin tur armeringsmängder, täckande betongskikt, eventuella rörelsefogar, gjutetapper, betongens täthet (vct), osv.
De gräns- och riktvärden som då används, förutsätter ofta att man har en fungerande avrinning, och inte en ackumulering av klorider. Exponeringsklassen XD3 som exempelvis gäller för parkeringshus förutsätter en fungerande avrinning, och att kloriderna sköls bort (exempelvis som för en kantbalk till en bro). Så utan avrinning bör man anpassa betongens täthet, acceptabel sprickbredd och täckskikt efter de förutsättningar som gäller i varje enskilt fall och del av konstruktion.
Ofta ligger lastbärande armeringen i plattan gaska långt ner (underkant), men den kan även lokalt ligga i överkant vid pålskallar och upplag. Även sprickarmeringen kan vara i överkant (dubbelarmerat).
I parkeringshus kan det vara ganska vanligt med armeringskorrosion i nederkant pelare, då detta kan vara ganska utsatt och ha små täckskikt. Detta brukar man relativt enkelt kunna reparera genom att bila bort kontaminerad (klorider) och skada betong och gjuta på nytt, samt förebygga genom att gjuta på lite extra i skarven mellan plattan och pelaren (typ hålkäl).
Har man problem på ett ställe med armeringskorrosion, kan ibland en reparation av detta område flytta problematiken till ett annat ställe. Det ställe järnet rostar, fungera som en ”offeranod” och kan förhindra att korrosion uppkommer på andra delar av järnet.
Betongens pH (alkalitet) ger ett ”passivt” skydd för armeringskorrosion, med detta skydd hjälper inte mycket för om klorider hittar in till järnen. Hur snabbt denna inträngning går beror på en rad faktorers såsom kloridkoncentration, fukt och temperatur, samt betongens täthet för klorider, kloridbindning och kloridtröskelvärde. Betongens kloridtäthet ges av vct, cement typ och alternativa bindemedel (silika, slagg och flygaska).
En husbyggnadsbetong med slagg kan vara fem gånger så tät för klorider som en anläggningsbetong, med samma vct. Ändå väljer man ofta betong med anläggningscement till just parkeringshus, i tron att den är bättre för ändamålet.
Däremot om man har en konstruktion som utsätts för cyklisk frysning i fuktig och salt miljö, är anläggningscement att föredra. Så även i ”massiva” konstruktioner för att minimera risken för temperatursprickor, sulfathaltig miljö, eller om man har reaktiv ballast (ASR).
Då det på ett flertal ställen i plattan börjar spricka upp, och det visat sig att täckskikten kan vara 12 mm, skulle kunna tyda på ganska alvarliga problem och som kan kräva omfattande reparationer/åtgärder.
Ett första steg kan vara att kolla bygghandlingarna och den kontroll och besiktning som har gjorts av konstruktionen. Sedan göra en tillståndsbedömning, för att se omfattningen av skadorna samt scanna över golvet med täckskiktsmätare.
Lämpligen tas några cylindrar ut på utvalda ställen för att mäta kloridkoncentrationen (på olika djup) och testa tryckhållfastheten. Med detta som grund, man kan göra en bedömning om omfattningen av reparationen (hur mycket skadad och kloridhaltig betongs som behöver tas bort, samt korroderad armering eventuellt ersättas.
Vidare behöver man bedöma om en sådan reparations kan riskera problem på andra ställen. Är det generellt för små täckskikt kan dessutom hela, eller delar av, plattan behöva beläggs med tätande slitlager (gjutasfalt, bitumen och härdplast, uretan, mm). Andra metoder för att förhindra fortsatt korrosion kan vara att man strömsätter järnen (aktivt skydd) eller passiverar dem med anoder.
Många av våra parkeringshus är byggda på 70-talet, och kan ha en hel del skador och problem. Det finns ett flertal företag som jobbar med att reparera och tillståndsbedöma parkeringshus, som ni kan anlita.
Oskar Esping, tekn. dr. Thomas Betong och Thomas Concrete Group